Nathan var sju år gammal första gången han spelade power soccer, fotboll för personer med fysiska funktionsnedsättningar – sedan dess har det varit hans passion. När han vid ung ålder fick diagnosen SMA, spinal muskelatrofi, såg framtiden och hans möjligheter osäkra ut. Men Nathan strävar alltid efter att överträffa förväntningarna. Att tävla i en sport helt självständigt visar på hans drivna personlighet och hans beslutsamhet att inte låta sig begränsas av sin diagnos.

"Jag har spelat power soccer i 17 år nu. Jag var förstås nybörjare när jag 5–6 år gammal tränade för första gången, så jag visste inte riktigt vad jag gjorde, men... jag blev förälskad.

Jag kunde tävla. Jag kunde utöva en sport på egen hand. Från och med den stunden visste jag att jag hade hittat min sport. Det var jag som spelade. Det tog fram vinnarskallen i mig, vilket gjorde det möjligt för mig att vara en idrottare och tävla på hög nivå.

När jag fick diagnosen SMA var vi inte säkra på om jag skulle kunna idrotta eller inte. Jag föddes med den här sjukdomen, som med tiden försvagar mina muskler och gör det mycket svårt för mig att svälja, äta och göra vanliga saker.

Man förväntade sig inte att jag skulle göra mycket av mitt liv och det är därför som jag alltid vill fortsätta framåt, fortsätta att utmana det här hindret, tror jag. Det är viktigt för mig att alltid kämpa vidare och överträffa förväntningarna.

Min pappa har varit min fotbollstränare sedan jag började, så vi har lärt oss sporten tillsammans och han är både min största mentor och mitt största fan. Det har varit ett roligt sätt att skapa ett band mellan honom och mig, att kunna lära oss sporten tillsammans och vinna fyra nationella mästerskap tillsammans och nu siktar vi på ett femte här om två veckor, så ja – det har varit ganska häftigt.

Varje lag som jag har varit med i har varit en väldigt sammansvetsad grupp. Oavsett om det är mitt klubblag i Minnesota eller det amerikanska landslaget, så är vi alla en riktigt tight grupp. Utanför planen pratar vi sällan om fotboll. Vi pratar bara om vanliga saker. Vi är helt vanliga människor som bara använder hjul i stället för fötter. Jag är idrottare, designer och familjemänniska.

Jag ville vara så normal som möjligt. Som att leva ut mitt intresse för sport, design och tillgänglighetsfrågor och att inte se mitt funktionshinder som något dåligt. Ja, det är svårt. Ja, det är annorlunda, men låt oss leva livet och gå vidare. Det tog mig ett tag att acceptera det, men det är där jag är nu.